Sagan om tullen

En flygresa är alltid en hel berättelse i sig, fråga vem som helst om en resa, och själva flyget kommer alltid vara en stor del.
Min JenBear som den jävla klippa hon är, körde mig till flyget 3 på natten, blev ett så mycket bättre avslut än om jag tagit en taxi. Var förvånansvärt ledsamt! Brukar aldrig vara jobbigt för mig att resa, får aldrig hemlängtan, men denna gången var annorlunda. Kanske för längden? Jobbigt att lämna min lilla mami innan. Oroar mig för henne för att hon oroar sig över mig.

Hade "turen" att pa bada flygresor hamna runt en massa barn, varav pa sista hamna brevid en sjuk unge med ont i halsen, som darfor lat som Tarzan en hel flygresa.
Var lite smajobbigt, men gjorde ingenting, var sa lycklig anda!

Kom fram trott, äcklig, och langtade efter att bara komma igenom border control.
Synade personerna i diskarna i homeland dar man gor sin intervju, och valde en kö till en man som sag ut som George Lucas (regissören till Star Wars fyi)....ett brar val bra tänkte jag.
Men nej, jag fick snart äta upp mina ord. Kom fram, gjorde min intervju. Efter en miljon frågor hälsade han mig inte välkommen in i landet som de ju alltid annars gör, utan bad mig istallet gå till vänster, till rummet längst bort....secondary questioning!
Ok sa jag och forsokte verka cool, men i sjalva verket holl pa att dö inombords

Kom in i rummet och, politiskt inkorrekt nog, var en av tva "vita" i rummet. Bara folk fran Asien, Indien, och Arabien.
Stamningen var allmant hemsk, med officers som gapade och skrek at folk som var förvirrade och inte kunde engelska. Man fick absolut inte ta fram mobilen, inte ens for att ringa nära och kära som uppenbarligen väntade vid ankomst, och undrar vart vi alla tagit vägen. Fanns ingen klocka, sa man tappade uppfattning om tid, och visste inte hur länge man satt.
En efter en blev man uppropad for att ha sin intervju, antingen inne i ett annat annat litet rum, eller framför alla som satt i stora rummet. Två stackars asiatiska kvinnor verkade bli hemskickade. De grät när de lämnade rummet och blev eskorterade ut av en officer.

Till slut blev det min tur, slapp tack och  lov  att ha min intervju framfor alla, och ungefar där blir jag blank. Fick forsäkra att jag inte tänkte jobba i landet osv. Som jag misstänkte var det mitt frilansande i TV som hade satt käppar i hjulet. Officern jag fick var hyffsad ända, och till slut sa han "well miss, welcome to United States, enjoy your stay!"

Jag sprang halvt ut darifran. Hittade mina väskor slängda i ett hörn där bandet fran vårt flyg for längesen slutat rulla.
Kutade ut, och sag min systrami vanta. Var fortfarande i spänd-på-min-vakt-tillstånd, och hade inte min normala glädjefnatts-reaktion som vi båda alltid har när vi ses, men var mer glad och lättad an vanligt!