Det var en gång jag blev en stalker

Just denna soliga dag bestämde jag mig för att göra som alla andra Angelinos, och skriva manus i ett cafe. Det är så många författare och egen företagare överlag i denna stad, så det ligger väldigt mycket i kulturen att arbeta i coffee-shops här. Går du in i fik här sitter garanterat 80% av gärsterna med sin laptop och jobbar. Lite, jag vet inte, löjligt kan tyckas när man inte är van. Men det är faktiskt en himla bra grej, och för min egen del arbetar jag mycket bättre ute bland surr och ljud. Har aldrig varit bra i tyst och stilla hemmamiljö. Då dagdrömmer jag istället.

Så, denna dag bestämde jag mig för The pie hole, ett mysigt litet cafe i Arts District.
Nedanför gatan ligger bygnnaden som agerar exteriör, där karaktärerna bor, i Serien New Girl (en serie jag ÄLSKAR)

De filmar alltid något i dessa hoods. När jag har bott där har 3 reklamfilmer och en långfilm spelats in.
Men nu när jag körde förbi inser jag att de filmar exteriören på den byggnaden. Precis när jag kör förbi springer Zooey Deschanel och Jake Johnson ur byggnaden i en scen.
ÅÅÅÅhh helevete tänker jag, Saris, som minsann aaaaaldrig blir starstruck.:-)
Svär och letar febrilt parkeringsplats. Till slut lyckas jag hitta en långt bort, och kubbar bort till inspelningsplatsen, som håller på att packa ihop.
Typiskt tänker jag, och går mot Pie hole.
Då hör jag på deras intercom radio att nästa scen är "in the alleyway". Går till fiket och inser att de riggar upp en scen precis brevid.




Intar en perfekt plats, och studerar hur de bygger upp allt. Trippel så mycket folk än vad jag är van vid på mina inspelningar!
Sen sätter de igång med scenen, visar sig jag sitter PERFEKT till hur Jake springer i sin scen.


Efter en av hans tagningar gick jag som den nörd jag är fram till honom, och sa vilket bra program det är.



Han blev himla glad och tackade, och ställde upp på en bild. Brukar inte ta bilder med "kändisar" för jag brukar känna mig som ett stort fån, och oftast inte intresserad. Men denna ville jag inte missa

Han var gladare och charmigare än vad jag väntat mig. Tror ändå inte likat många går fram till honom som Johnny Depp tex :-)

När filmningen var klar stod han kvar och tittade på mig. Med ett ett leende kom han fram, gick ner på ett knä, tittade mig djupt i ögonen, och berättade att det var kärlek vid första ögonkastet. Drog fram en ring, och frågade om jag vill bli hans fru.
Yes, yes I do Jake, sa jag. Så nu gifter vi oss i Juni.

Okejrå, nej, jag ljög i slutet..men allt innan är sant :-)

Cool fakta

Häromdagen hängde jag i Burbank innan skolan. Burbank har ett jättemysigt litet centrum, en lummig lång gata med små butiker och restauranger. Känns som en liten småstad faktiskt, inte vad folk föreställer sig av L.A

Gick in i en liten cool butik med t-shirts, skivor och hattar, och överumplades av deja-vu.
 Försökte minnas om jag Johanna och david var här, men nix det var vi inte.

 Gick till bilen, och när jag körde iväg så slog det mig, har ju sett butiken i den här videon, länkar här nedan. Det är nästan alltid såna här fina dansvideos jag söker fram när jag är på Youtube, älskar dans näst efter film :-)

MTV Cribs hos Saris - Hosted by Johannis

Installeringshelg

 

 På Fredagen, efter enormt mycket fix, äntligen åka ner till LOS ANGELES!! I min nyinköpta lilla bil, Gandalf den vita. Han är min nya ride, och honom kommer ni få hälsa på här nån dag. Min Pallo följde med, som en liten roadtrip, och att hjälpa mig komma i ordning.

Tror det var bra att ha så tight med tid, fick inte ens en chans att tänka eller bli nervös över att köra i ett nytt land :-)

Störde mig mest på alla "mobbarbilar" som vi döpte dem till, dvs stora jävla amerikanska bilhelveten som kör som idioter på motorvägarna. Sicksackar, kör om på insidan och har sig!

Fick min pappas roadrage i mig, och önskade ondska över dem...men ville inte att de skulle skadas eller hamna i olycka, det skulle vara för hemskt. Utan önskade mest att de skulle typ...skita på sig i bilen och inte kunna stanna.....ja,jag vet, moget...

 Vi kom fram och blev välkomnade av en av mina roomies, Jeff!

När vi kom in var musiken i full gång, och han rostade en kyckling i ugnen :-)

Tyckte om honom på en gång.

 I dagarna efter smög vi omkring och tog bilder. Måste vara det häftigaste stället jag sett! Ett jätteloft med massa coola prylar. Drömplace! Det var därför jag valde det, i annonsen hette det "quirky cabin in the arts district". Ordet quirky sålde mig direkt :-)

Killarna jag bor med är Bergen, en morocyklande musiker som jobbar med miljöprogram för NASA

Han är tråkigt nog inte här under denna perioden, reser runt i sydamerika  en månad.

Då bor jag istället med hans roomie Jeff. En marinbiolog, DJ, och amatörkock. 

Man får ju nästan ångest de är så fruktansvärt coola och intressanta!

Har alltid älskat när människor har många och olika passioner och intressen

 En av kvällarna åt vi på Cheesecake factory. Det är egentligen så himla stort, megakedja här i Kalifornien. Men det är så SATANS gott!

Så himla gött att jag tog inte en, utan TVÅ starters minsann, med min favorit,istället för en main course.

Men i amerikansk tappning är ju förrätterna som en svensk huvudrätt. Så jag kände mig ganska glupsk när jag satt där med mina två megatallrikar, men ack och ve, så gött det var

 Hängde lite vid Santa Monica piren kvällen innan Johanna åkte

Till slut var det dags för Pallo att lämna Saris i storstan.

Körde henne till flygplatsen, och allt var fine, tills när vi kramades hejdå. Tror det är den där jäkla grejen att vara på en flygplats, det är så markant hejdå!

Kändes jättetomt att åka iväg ensam i bilen, vi har alltid så kul när vi bara kör omkring. Men nu är hon ju iallfall bara några timmar bort, inte ett halvt jordklot :-)

Friscobilder

Som sagt har veckan i San Fran blivit ett enda stort virrvarr av fix varvat med asgod mat varje kväll :-)

Solen lös varenda dag. Solen gör mig glad, sol...åå så jag saknat dig!

 Nu har jag ju inte varit i Japan, men California-sushi är så god att man dör lite varenda gång man äter den.

Om jag vill välja min sista måltid, skulle det lätt bli california-sushi...

 En av kvällarna tog JODA mig till ett....ånej..vad var det? Afghansk...eller....etiopisk....restaurang.

Verkligen inte nåt för gemene Svensson. Men jag älskar at testa äventyrlig mat!

På dessa ställen äter man som seden, utan kniv och gaffel, med händerna.

Just denna rätten fick man på en sorts Nan-pannkaka, kött, och lite röror runtom. Supergott!

 En annan kväll åt vi Mexikanskt käk. Också nåt av det bästa jag haft!

Jag och min fina pallo åt frukost i väntan på att bilen "smogades"

Fixarfrasse i SanFran

Nu har det redan gått vad som känns månader sedan nyår.
Men innan jag sätter igång med skrivandet om vad som händer här i LA, bara sammanfatta första veckan i San Francisco.
Kortfattat...Anländer. Ingen rast eller ro, utan hela den veckan är ett enda mishmash av Saris som leker fixarfrasse. Fixar allt från bil, försäkring, mobil, alla dem där små detaljerna som man ju hakat upp sig på här i livet och måste ha. Hur kass jag än må vara på mobilen, blev jag förvånad över hur handikappad jag kände mig efter bara en vecka utan.

Första frukosten på lilla franska cafeet på Greenwich! JODA hade ju precis själva kommit hem från sin resa, fanns ingen mat hemma, men gav oss en anledning att käka frukost ute
Och ja...vi ser jättepigga ut ;-)

 Och just denna morgon var det ju nyår!
Senare på kvällen åt vi finmiddag på...vafan var det nu?...jag har redan glömt....portugisiskt eller något...Turkiskt? ...nej, jag hade seafood iallefall
GÖTT var det!

Sen var det dags för partaj hos JODA!
Kass som jag är tog jag inga bilder. Och kass som Johanna är har hon inte skickat mig några som hon tog.
Så jag snodde den här från en annan

Vi struntade i att gå ut, vilket var det bästa valet! Hemmafester är alltid roligast :-)
Vi blev ett bra gäng, Johanna David,deras kompis Blake, hans tjej Nat och hans syskon med respektive.
Gick upp på taket på 12 slaget, vilket har en GRYM vy av stan!
Var så himla glad att bara vara där, och fira nyår med min pallo
Efter 12 slaget gick vi in igen och lekte drinking-games till näst inpå morgonkvisten.

2013, du kommer bli ett bra år

Sagan om tullen

En flygresa är alltid en hel berättelse i sig, fråga vem som helst om en resa, och själva flyget kommer alltid vara en stor del.
Min JenBear som den jävla klippa hon är, körde mig till flyget 3 på natten, blev ett så mycket bättre avslut än om jag tagit en taxi. Var förvånansvärt ledsamt! Brukar aldrig vara jobbigt för mig att resa, får aldrig hemlängtan, men denna gången var annorlunda. Kanske för längden? Jobbigt att lämna min lilla mami innan. Oroar mig för henne för att hon oroar sig över mig.

Hade "turen" att pa bada flygresor hamna runt en massa barn, varav pa sista hamna brevid en sjuk unge med ont i halsen, som darfor lat som Tarzan en hel flygresa.
Var lite smajobbigt, men gjorde ingenting, var sa lycklig anda!

Kom fram trott, äcklig, och langtade efter att bara komma igenom border control.
Synade personerna i diskarna i homeland dar man gor sin intervju, och valde en kö till en man som sag ut som George Lucas (regissören till Star Wars fyi)....ett brar val bra tänkte jag.
Men nej, jag fick snart äta upp mina ord. Kom fram, gjorde min intervju. Efter en miljon frågor hälsade han mig inte välkommen in i landet som de ju alltid annars gör, utan bad mig istallet gå till vänster, till rummet längst bort....secondary questioning!
Ok sa jag och forsokte verka cool, men i sjalva verket holl pa att dö inombords

Kom in i rummet och, politiskt inkorrekt nog, var en av tva "vita" i rummet. Bara folk fran Asien, Indien, och Arabien.
Stamningen var allmant hemsk, med officers som gapade och skrek at folk som var förvirrade och inte kunde engelska. Man fick absolut inte ta fram mobilen, inte ens for att ringa nära och kära som uppenbarligen väntade vid ankomst, och undrar vart vi alla tagit vägen. Fanns ingen klocka, sa man tappade uppfattning om tid, och visste inte hur länge man satt.
En efter en blev man uppropad for att ha sin intervju, antingen inne i ett annat annat litet rum, eller framför alla som satt i stora rummet. Två stackars asiatiska kvinnor verkade bli hemskickade. De grät när de lämnade rummet och blev eskorterade ut av en officer.

Till slut blev det min tur, slapp tack och  lov  att ha min intervju framfor alla, och ungefar där blir jag blank. Fick forsäkra att jag inte tänkte jobba i landet osv. Som jag misstänkte var det mitt frilansande i TV som hade satt käppar i hjulet. Officern jag fick var hyffsad ända, och till slut sa han "well miss, welcome to United States, enjoy your stay!"

Jag sprang halvt ut darifran. Hittade mina väskor slängda i ett hörn där bandet fran vårt flyg for längesen slutat rulla.
Kutade ut, och sag min systrami vanta. Var fortfarande i spänd-på-min-vakt-tillstånd, och hade inte min normala glädjefnatts-reaktion som vi båda alltid har när vi ses, men var mer glad och lättad an vanligt!